52 Mediarkatet

Ivar Arpi redovisar på ett strålande sätt i Gärna mångfald men ingen höger den makt som många vänstersympatisörer har i det svenska medialandskapet men som de själva inte reflekterar något över, som de konstigt nog gör med konspirationsteorin patriarkatet.

”På SVT får MP 52 procent och på Sveriges Radio hela 54 procent av rösterna. Här, i neutralitetens högborg, får vänsterblocket sammanlagt 82 procent.”

Jag vill härmed mynta uttrycket mediarkatet. Är mediarkatet ett problem? Nej, eftersom det handlar om personer som ursprungligen med egen kraft har tagit sig till olika positioner i mediasamhället. Sen att de senare anlitar såna som tycker lika är bara naturligt.

”Det är också en viss typ av människor som rekryteras.”

Det som gäller är att liberaler och högeranhängare själva måste utmana detta mediarkat och inte bara gnälla, som t.ex. feminister gör om konspirationsteorin patriarkatet. Fler liberaler och högeranhängare behöver alltså utbilda sig till journalister och utmana de nuvarande medianormerna. Det går men kommer att ta tid och kanske det inte har skett under min livstid men det får jag tåla. Jag har själv inte haft en tanke på att utbilda mig till något inom media. Den vänstervridning som har skett inom journalistkåren har, enligt Arpi, pågått under de senaste 20-25 åren och kan inte återställas över en natt.

Hur är det då med kulturmänniskor?

”Men kanske är det helt enkelt så att högern inte producerar komiker och satiriker. Det kan vara så att om man vill bli komiker och satiriker i Sverige så söker man sig till vänster. Eller det kan vara så att vänstermänniskor söker sig till kulturområdet i större utsträckning.”

Visst är det så! Antalet kulturmänniskor som öppet är röd-gröna är många medan man bara ibland träffar på öppet borgerliga kulturmänniskor, Arpi nämner Wille Crafoord. När det gäller röd-gröna kommer jag direkt att tänka på musikerna Stefan Sundström och Michael Wiehe, skådespelaren Sven Wollter och komikerna Claes MalmbergHenrik Schyffert och Fredrik Lindström. Märkte ni att jag bara rabblade män? Fundera själv på varför! Ola Söderholm, som Arpi intervjuat säger:

”Om man har högervärderingar och håller på med kultur kanske man inte politiserar det lika mycket.”

Visst är det så! Och svaret på ovanstående fråga är att jag tror att det är mest män som politiserar sitt yrkesutövande. Libertarianen Aron Flam, som Arpi också intervjuar, ser problem:

”Det här är människor som jag har hört säga i festliga sammanhang, att DDR som det visas i filmen Das leben der anderen [De andras liv (2006)] är deras drömsamhälle.”

Den riktiga mångfalden är alltså ett problem. Anonyme ”Ramon”, anställd på P3, säger i artikeln:

”Man säger att mångfalden är viktig för ögat. Det ska se ut som Sverige gör. Men det är bara yta. Det blir ett slags Benettonversion av verkligheten: Många med konstiga efternamn, någon exotisk etnicitet och någon som tillhör subkulturer. Det ser bra ut på pappret. Men alla har samma åsikter. Samma perspektiv. Samma klassbakgrund. Det märks också tydligt när man rekryterar sommarvikarier: Vilken idiot som helst kan få ett vikariat så länge man har rätt etnisk bakgrund.

En klippt och skuren P3-medarbetare, enligt cheferna som rekryterar, ska helst tillhöra en sexuell minoritet, och synligt vara av annan etnisk härkomst. Ryss eller östeuropé är inte tillräckligt coolt. Sedan ska du helst ha namn som är superudda. Det är ganska många som byter namn för att passa in, precis som man att man anpassar sig till åsiktsklimatet”

Och ett problem är den diskriminering och kompetensignorans som pågår. Ramon fortsätter:

”Är det så att det står mellan en jävligt rolig Jonatan Unge, som ser supersvensk ut, och är briljant på det han gör, och en Bintou med afrikansk-asiatisk bakgrund men är medelmåtta. Då är det Bintou som får det i nio av tio fall.”

Ett annat problem som uppstår med dagens mediaarkat är Sverigedemokraterna. Deras anhängare använder begrepp som fulmedia, pk-media o.s.v. eftersom de känner att deras åsikter inte är representerade. Men sluta gnäll och utbilda er till journalister i stället! Liv Strömquist säger i artikeln:

”Om de vill ha mer högeråsikter, eller om de tycker att det är för taskigt mot Sverigedemokraterna, då får väl de som rekryterar på SR anställa folk som är höger, eller skapa ett program för Sverigedemokraterna.”

Är mediarkatet en konspirationsteori precis som patriarkatet? Det kan man i alla fall tycka att Julia Blomberg tycker, som gömmer sig bakom orden att ”det skulle vara någon sorts åsiktsregistrering” att fråga efter anställdas politiska åsikter. Och ändå är just de politiska åsikterna ibland så tydliga som de är i radio. I tidningarna och på tv är journalister mer professionella, med undantag för krönikörer och kolumnister som inte behöver vara det. Vem skulle kunna lista ut vad de politiska reportrarna Elisabet HöglundNiklas Svensson och Mats Knutson röstar på?

Annonser
Det här inlägget postades i Kultur, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 52 Mediarkatet

  1. Ping: 67 Visst var det vänstern som skapade mediarkatet | Liberyx

  2. Ping: 74 Lysande artikel om kulturrelativismens historia | Liberyx

  3. Ping: 76 För få ifrågasätter mediarkatet? | Liberyx

  4. Ping: 79 Sakine har så rätt | Liberyx

  5. Ping: 95 Gunnar Hökmark påvisar det svenska mediarkatet | Liberyx

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s